Vår krönikör på Glidmagazine.se - Joakim Engström - har meriter från juniorlandslaget och satsar för fullt mot senioreliten. Idag ger han sin syn på dopning inom elitidrott.
Allt medan det Olympiska spelet 2008 susat förbi så ploppade även nya dopingskandaler upp. Jag minns då tillbaka på de mörka kapitlen i längdskidåkningens historia. Finnarna i Lahti VM 2001, Johann Mühleggs sprintfart alá Emil Jönsson i Salt Lake OS 2002 och andra skandalögonblick. Att förbättra sin prestationsförmåga med förbjudna preparat är inte rätt och dessutom hälsovådligt – ändå tar elitidrottare denna drastiska genväg.
Som falska deklarationer Doping inom idrotten är som vanligt folks moral gentemot svarta pengar och falskdeklarationer. Det är helt okej så länge man inte åker fast. Åker man fast, ja då är man självklart oskyldig och atleten gör allt för att minimera straffet. Kaisa Varis skickade väl en bortförklaring på 100 sidor till Internationella skidskytteförbundet efter hennes senaste fiasko med gevär på ryggen.
Varför väljer då en del idrottare att dopa sig? Jag tror framförallt på några specifika orsaker. För det första så finns det de idrottare som tränat i många, många år och börjar inse att det kanske inte kan bli den där VM-medaljen ändå. Då får man reda på att ett enda piller kan hjälpa en att nå den där drömmen som man haft sen barnsben. Ja, varför inte? Det får bära eller brista; åker man fast så gick inte chansningen hem och man får satsa på en civil karriär; åker man inte fast, ja då är det bara att knipa käft och njuta av att drömmen blivit sann. Jag tror att denna orsak eventuellt kan vara vanlig då längdskidåkare väljer att ta en genväg. Längdskidåkning är en tuff sport som kräver mycket hård träning och för att bli riktigt bra krävs även genetiska anlag och talang. Alla blir inte bäst, så är det. Men vissa kan inte acceptera detta så självklara faktum, utan väljer då en väg som inte är i enlighet med den idrott vi vill ha.
För det andra så innebär följden av att dopa sig bara att maxstraffet inte blir längre än två år. Det avskräcker verkligen inte de idrottare som vill kalkylera med riskerna. För att det skall bli riktigt avskräckande måste ett livstidsstraff vara den ända repressalien som verkställs. Men då kommer problemet med civila lagar som säger att man inte får beröva någon dess levebröd och då kan dessa idrottsliga lagar ses som ett yrkesförbud. Detta går som sagt inte ihop och är ett stort problem.
För det tredje så innebär en idrottslig framgång för en del idrottare, i fattiga länder, att det kan bli starten på ett nytt liv och att komma bort från exempelvis fattigdom och elände. Det är då kanske inte så svårt att förstå att dessa idrottare gärna tar ett extra tillskott till gröten för att nå ett bättre liv. De har på sätt och vis ingenting att förlora.
Effekten sitter i Det måste vara upp till idrottaren själv att inse sitt eget värde för idrottsvärlden och att idrotten är ett rent spel med lika förutsättningar. En del forskare har propagerat för att släppa dopningen fri. Men då är det inte längre idrott, då är det forskningseffektivitet i labbrummet. De idrottare som en gång dopat visar sig ha längre effekt av detta än när själva dopingen skedde. Man kan ha nytta av detta i många år, vilket borde vara ett klockrent skäl till att ändra på straffen. Kontentan av detta är i så fall en gång dopad, alltid dopad.
Tillbaka
0 kommentarer
