Lungan håller livet leker
2008-07-25 21:05:25
Lungan håller! Jag är lugn! Det går helt som på räls. I förrgår unnade jag mig ett solbad med Lisa efter elva dagars träning i sträck. Avrundade det blocket med en fyratimmarstur på fjällen runt Bruksvallarna.
Senast jag rapporterade på min hemsida skulle jag börja träna igen efter ”lungpunkan”…
Doktorn gav klara besked: Det var bara att köra – distans! Intervallerna fick vänta en vecka.
Så jag tränade mycket, med låg intensitet.
Och det kändes bättre och bättre.
Ja, en dryg vecka utan träning gör att kroppen genast rostar lite. Det kanske låter konstigt, men det har nog med känslan att göra. Att inte vara igång som elitidrottare är onormalt…
Nu har kroppen fått sin dos och det med råge. När allt gick som jag hoppades var det bara att köra det gamla beprövade trixet: mycket, varierat och ganska hårt…
Aptiten på träning är stor. Den här tiden på året kan jag lova er att jag njuter av varje pass. Sommaren är underbar! Naturupplevelserna får man på köpet. Fjällen i härliga Härjedalen, blommor, dofter, bär…
Vad kan man mer begära?
Inte ett möte, ingen Gunde på 50 mils avstånd, inga måsten, möten och diskussioner om ditten och datten.
Det är nu, NU, som jag tankar energi. Visst, träningen förbränner och sliter på sitt sätt. Men den mentala energin som jag får av att bara få vara i fred, kunna träna mycket, umgås med nära och kära och kunna bygga bit för bit i finnischen på stugan i Bruksvallarna är det bränsle jag ska gå på i höst och vinter.
Jag kan ge ett exempel:
Häromdagen klev jag upp med tuppen, åt en rejäl frukost och startade träningen klockan 07,00.
Jag hade två hungriga unga vargar med mig: Tiio Söderhielm och Magnus Myhr och Mattias Jonasson. Båda känner Funäsdalsfjällen lika bra som sina barndomsrum. Vi drog i väg från Liden upp på Mittåkläppen och sedan till Ramundberget och därefter tog vi fjäll efter fjäll innan vi landade på Walles i Bruks och joggade ner.
Grabbarnas sällskap i kombination med landskapets vyer gjorde att tiden bara rusade iväg. När jag kollade på klockan hade vi kutat i FYRA TIMMAR! Om miljön är den rätta kan man tydligen trolla med skallen. Fyra timmar i den gamla vanliga slingan hemma i Östersund kan i perioder upplevas som en evighet.
Här gick klockan lika fort som hjulen snurrar på en racercykel i Tour de France. Och backarna var nästan lika branta…
Jag kommer att tillbringa mycket tid i Bruksvallarna i sommar och i höst. Bygget av stugan gör att jag kan pyssla med något som jag också gillar mycket: att snickra!
Jag är ju son till en snickare och har en morfar som drivit egen byggfirma i många herrans år. Tvillingbrorsan Per är snickare och har tagit över morfars ”byggimperium”…
Tankarna skingras när jag står där bland brädorna och tvingas tänka lite konstruktivt och minnas vad jag lärde mig på byggingenjörsprogrammet. Takterna finns, även om jag måste erkänna att farsan är strået vassare på snickeri och inredning.
Nu återstår ”bara” att få dit de sista bitarna på övervåningen. Det handlar om några månaders jobb. Nedre planet är i det närmaste klart om man vill se det helpositivt. Farsan bor fortfarande i baracken.
Till påsk 2009 hoppas jag kunna bo i stugan med åtminstonde Lisa och hundarna. Åka skidor, skoter, fiska, sitta i drivan utanför stugknuten och se fjällvärlden, ta en bastu…
Jag längtar redan…
Men innan dess är det en massa läger och möten med Gunde och framför allt tävlingar. VM i Liberec, till exempel.
När jag kutat fyra timmar med Tiio och Magnus packade jag väska och åkte hem till Lisa. Ett glas rött på kvällen. Och sedan en underbar dag på stranden. Gissa om jag mådde bra?
I fredags reste jag och Mathias till norska Stavanger för att delta i Blink Ski Festival.
Fredagskvällens resultat blev att Öysten ”Pölsa” Pettersen vann masstarten före Petter Northug jr. Jag tog ett spurtpris, men stumnade något i röran på slutet och gled in som nummer nio.
Ett jätteevent i oljestaden Stavanger. Massor av folk och direktsändning i norska NRK.
Tråkigt nog kom inte OS-silvermedaljören i sprint från 2006, fransosen Roddy Daragon, till start.
Han ertappades med cannabis i bagaget på Sola flygplats utanför Stavanger och fick naturligtvis inte vara med.
Man tar sig för pannan!
Här kunde man ha fått tävla mot en drogpåverkad rullskidåkare, eller vad han nu skulle använda knarket till.
Hur dum får man vara?
Själv föredrar jag fjällen, familjen, min älskade Lisa och hundarna. Det är de som betyder mest för mig och som ger mig ständigt nya kickar i mitt idrottsliv när det är sommar, sol och Sverige och Norge när det är som allra vackrast på året.
Jag behöver inget knark. Jag fördömer det.
Jag behöver bara hålla mina egna sinnen öppna!
Vi hörs snart
Skidhälsningar
Anders Södergren
2008-07-25 21:05:25
Lungan håller! Jag är lugn! Det går helt som på räls. I förrgår unnade jag mig ett solbad med Lisa efter elva dagars träning i sträck. Avrundade det blocket med en fyratimmarstur på fjällen runt Bruksvallarna.
Senast jag rapporterade på min hemsida skulle jag börja träna igen efter ”lungpunkan”…
Doktorn gav klara besked: Det var bara att köra – distans! Intervallerna fick vänta en vecka.
Så jag tränade mycket, med låg intensitet.
Och det kändes bättre och bättre.
Ja, en dryg vecka utan träning gör att kroppen genast rostar lite. Det kanske låter konstigt, men det har nog med känslan att göra. Att inte vara igång som elitidrottare är onormalt…
Nu har kroppen fått sin dos och det med råge. När allt gick som jag hoppades var det bara att köra det gamla beprövade trixet: mycket, varierat och ganska hårt…
Aptiten på träning är stor. Den här tiden på året kan jag lova er att jag njuter av varje pass. Sommaren är underbar! Naturupplevelserna får man på köpet. Fjällen i härliga Härjedalen, blommor, dofter, bär…
Vad kan man mer begära?
Inte ett möte, ingen Gunde på 50 mils avstånd, inga måsten, möten och diskussioner om ditten och datten.
Det är nu, NU, som jag tankar energi. Visst, träningen förbränner och sliter på sitt sätt. Men den mentala energin som jag får av att bara få vara i fred, kunna träna mycket, umgås med nära och kära och kunna bygga bit för bit i finnischen på stugan i Bruksvallarna är det bränsle jag ska gå på i höst och vinter.
Jag kan ge ett exempel:
Häromdagen klev jag upp med tuppen, åt en rejäl frukost och startade träningen klockan 07,00.
Jag hade två hungriga unga vargar med mig: Tiio Söderhielm och Magnus Myhr och Mattias Jonasson. Båda känner Funäsdalsfjällen lika bra som sina barndomsrum. Vi drog i väg från Liden upp på Mittåkläppen och sedan till Ramundberget och därefter tog vi fjäll efter fjäll innan vi landade på Walles i Bruks och joggade ner.
Grabbarnas sällskap i kombination med landskapets vyer gjorde att tiden bara rusade iväg. När jag kollade på klockan hade vi kutat i FYRA TIMMAR! Om miljön är den rätta kan man tydligen trolla med skallen. Fyra timmar i den gamla vanliga slingan hemma i Östersund kan i perioder upplevas som en evighet.
Här gick klockan lika fort som hjulen snurrar på en racercykel i Tour de France. Och backarna var nästan lika branta…
Jag kommer att tillbringa mycket tid i Bruksvallarna i sommar och i höst. Bygget av stugan gör att jag kan pyssla med något som jag också gillar mycket: att snickra!
Jag är ju son till en snickare och har en morfar som drivit egen byggfirma i många herrans år. Tvillingbrorsan Per är snickare och har tagit över morfars ”byggimperium”…
Tankarna skingras när jag står där bland brädorna och tvingas tänka lite konstruktivt och minnas vad jag lärde mig på byggingenjörsprogrammet. Takterna finns, även om jag måste erkänna att farsan är strået vassare på snickeri och inredning.
Nu återstår ”bara” att få dit de sista bitarna på övervåningen. Det handlar om några månaders jobb. Nedre planet är i det närmaste klart om man vill se det helpositivt. Farsan bor fortfarande i baracken.
Till påsk 2009 hoppas jag kunna bo i stugan med åtminstonde Lisa och hundarna. Åka skidor, skoter, fiska, sitta i drivan utanför stugknuten och se fjällvärlden, ta en bastu…
Jag längtar redan…
Men innan dess är det en massa läger och möten med Gunde och framför allt tävlingar. VM i Liberec, till exempel.
När jag kutat fyra timmar med Tiio och Magnus packade jag väska och åkte hem till Lisa. Ett glas rött på kvällen. Och sedan en underbar dag på stranden. Gissa om jag mådde bra?
I fredags reste jag och Mathias till norska Stavanger för att delta i Blink Ski Festival.
Fredagskvällens resultat blev att Öysten ”Pölsa” Pettersen vann masstarten före Petter Northug jr. Jag tog ett spurtpris, men stumnade något i röran på slutet och gled in som nummer nio.
Ett jätteevent i oljestaden Stavanger. Massor av folk och direktsändning i norska NRK.
Tråkigt nog kom inte OS-silvermedaljören i sprint från 2006, fransosen Roddy Daragon, till start.
Han ertappades med cannabis i bagaget på Sola flygplats utanför Stavanger och fick naturligtvis inte vara med.
Man tar sig för pannan!
Här kunde man ha fått tävla mot en drogpåverkad rullskidåkare, eller vad han nu skulle använda knarket till.
Hur dum får man vara?
Själv föredrar jag fjällen, familjen, min älskade Lisa och hundarna. Det är de som betyder mest för mig och som ger mig ständigt nya kickar i mitt idrottsliv när det är sommar, sol och Sverige och Norge när det är som allra vackrast på året.
Jag behöver inget knark. Jag fördömer det.
Jag behöver bara hålla mina egna sinnen öppna!
Vi hörs snart
Skidhälsningar
Anders Södergren
Startsidan
Skriv ut
Favorit
Kontakt
RSS Nyheter
